Nu är den ju här!!

Tidningen Föräldrar och barn. Har fått många positiva kommentarer på FB men även privat. Tog med tidningen till jobbet och en kollega kom fram och sa att hon faktiskt blev mållös. Hon tyckte det var stort. Jag sätter inte mig själv på piedestal på det viset utan känner bara att kan jag hjälpa så hjälper jag gärna. Det är inte lika stort för mig som jag tror det är för de som tar emot äggen och framförallt om det skulle bli ett barn. Min kollega sa också att hon inte skulle klara det. För den känslomässiga bitens skull. Hon skulle se det som sina barn om det blev några. Det är det många känner. Dock inte jag såklart. Jag tycker kanske inte att det framgick av artikeln men det här att jag inte känner att det är mina ägg gör ju att jag kan göra detta. Äggen är liksom menade till några andra redan från början. Jag vet inte vilja dessa ev barn är. Jag vill inte veta. Skulle aldrig klara av att göra en direktdonation. Nu har jag ingen syster och kan inte sätta mig in i det men jag har svårt att tänka mig att jag skulle kunna direktdonera till min syster. DET skulle jag inte klara rent känslomässigt. Att se barnet växa upp, och ha en relation till det. Vissa tänker ju tvärt om. Vill bara donera så. Men ja, vet inte hur jag ska förklara men jag känner ju inte att dessa ev barn är mina eftersom inte äggen är mina. De kom från mig men det är det enda. Så här ser ju tidningen ut. Vissa har svårt att hitta den har jag hört... Trevlig läsning!