Jag gör något bra!

Efter lite funderande fram och tillbaka så bestämde jag mig för att även i denna blogg berätta att jag just nu är mitt uppe i en hormonbehandling inför äggdonation! Jag har alltså för länge sedan bestämt att jag vill donera ägg till par där kvinnan inte själv kan få barn av en eller annan orsak. Jag har sedan jag anmälde mitt intresse skrivit om detta på Familjeliv, där jag känner mig mer anonym. Men, nu ska ni som vill få följa mig även här! Det är ju faktiskt inte bara jag som donerar även om vi är alldeles för få. Sedan är det ju så att jag är anonym för mottagarna och vise versa men eventuella barn som blir till kan jag aldrig vara anonym inför. De har rätt att söka upp mig vid 18 års ålder och min identitet sparas på sjukhuset. En kul grej är att jag har kontaktat ett par tidningar varav en av dem vill göra en intervju med mig i höst om äggdonation och varför just jag valt att donera osv. Jag ville göra lite "reklam" helt enkelt. Kanske kan jag hjälpa till på fler sätt än att "bara" ge lite överblivna ägg, tänkte jag... Någon kanske faktiskt inspireras. Liksom kanske någon gör det av att läsa i denna blogg...

Kort sammanfattning om vad som hänt hittills:
Spetember: Ringde Fertilitetsenheten och anmälde mitt intresse.
5 oktober: Tog de första blodproven på vårdcentralen, måste tas minst ett halvår innan nästa prov.
5 april: Detta halvår som måste gå hade gått.
april: Första besöket på KS. Nya blodprover. Samtal med kurator. Samtal med läkare och barnmorska.
slutet av april: Jag blev godkänd som äggdonator!!
19 maj: P-piller start. Äter i dryga två veckor.
8 juni och ca två veckor framåt: Hormonbehandling med sprutor. Först bara Puregon och sedan Puregon och Orgalutran. Sist men inte minst ägglossningssprutan exakt två dygn innan äggplock.

Mina tankar om varför jag vill donera:
Mina funderingar började nästan i samma stund som jag stod och höll i det positiva grav testet då jag var gravid med första barnet. Alla våra tre barn har blivit till på första försöket (efter p-piller resp. kopparspiral). Dock försökte vi på trean länge en period innan hon blev till och då slutade det med mf.

Jag kände att om det går så här lätt så bara måste jag hjälpa dom som har det svårare. Skulle antagligen haft rejäl panik och mått skit om jag inte kunde få barn. Det går väl inte ens och föreställa sig hur dåligt man skulle må... Som jag ser det är det en självklarhet att göra vad man kan för att hjälpa sina medsystrar!

I början var jag mest orolig för sprutorna, sen gick det över i att barnet faktiskt kan söka upp mig efter 18 års ålder vilket ger en vissa funderingar. Men nu ser jag inte något av dessa som problem, kanske sprutorna då liiite grann men det löser sig självklart!!!

Om nu barnet skulle söka upp mig så får man väl helt enkelt se det så att han/hon är nyfiken på mig, hur jag ser ut kanske, hur jag lever mm. Det är väl bara att berätta så gott man kan. Sedan är det ju förhoppningsvis så att detta barn har världens lyckligaste föräldrar och bara tanken på det gör ju att det är värt mödan att donera tror jag. Jag tror nog att jag skulle bli lite rörd, kanske fälla en tår för jag har lätt för att visa känslor. Men jag skulle bli rörd över just detta, att barnet har gjort några föräldrar oerhört lyckliga! Jag skulle inte gråta för att det är "mitt" barn för det är det ju inte. Rent genetiskt men det är ju också det enda.

Jag hoppas verkligen att mottagarna av mina ägg berättar om barnets ursprung och gör det till en naturlig del av barnets liv redan från början. Det är nog betydligt lättare än att berätta i tonåren. Jag tycker faktiskt att Sveriges lag angående detta är bra. Jag tycker inte man ska hymla med detta. Alla har rätt att få veta hur man blev till.