torsdag 28 juli 2011

Sommarpratarna...

Sitter och lyssnar nu, gråter och lyssnar ska jag väl säga... på MONICA NYSTRÖM i sommarpratarna P1. Fick ett tips på Facebook om att lyssna på henne, ja, det var en vän som blev tipsad men ändå. Tillåtet att sno varandras tips ;-). Min vän blev varnad att det var sorgligt. Det ÄR sorgligt!! Men hon berättar så otroligt gripande och fint. Hon skulle gärna kunna skriva en hel bok känns det som. För visst är det väl som hon säger, det pratas för lite om sorg i vår kultur. Hon berättar om sin sorg efter sin man som lämnade dem alldeles för tidigt. Man får sig en tankeställare ibland. När den hemska tragedin i Norge hände tänkte man ju såklart att man ska vara tacksam över sitt eget liv och sin familj. Nu får man sig också en tankeställare, igen. Men man trillar dit ändå liksom... man blir ibland irriterad över ingenting! Idag tex åkte vi och badade. Livia vägrade sova när hon skulle, vilket hon sällan gör annars, eller snarare aldrig, inte på det viset. Jag glömde nämligen snuttefilten hemma. Vilket misstag!!! Hon somnade ganska snabbt, men gnällde till varannan minut liksom i sömnen. Efter 30 min vaknade hon och var arg, sparkade ner filten och mötte mig med världens största flin... Jag la ju över filten, höll i den, men efter 30 min gav jag upp. Kanske inte helt i enlighet med SHN men strunt samma. Hon var ju pigg och skitglad när hon kom upp. Hon fick sova en stund när vi kom hem ist. Det gick bra. Hon somnade bra nu ikväll också. Men jag skulle ju komma till en poäng där... Jag blev irriterad på mig själv för att jag glömde snutten. Jag blev irriterad på mig själv för att jag inte fick ha lite lugn och ro i brassestolen. Jag vill bli brun för 17! Men, sen lyssnar man på sommarpratarna, hör på nyheterna om svält och torka i Afrika, om tragedin i Norge osv. När ska man lära sig? Å andra sidan kan man ju inte vara perfekt hela tiden. Man kan inte ALLTID vara på topp trots att man borde... Det är väl så livet är. Men jag skulle ju kunna skita i den där solen. Inte bli irriterad för att min plan sprack. Jag skulle kunna gosa lite extra med barnen på filten (i skuggan). Krama dem lite till. Men ska man då gå omkring med dåligt samvete för att jag inte gjorde det just då? Nej, blir ju inte bra det heller. Jag måste inse att jag är bra och gör mitt bästa som mamma! NU har de fått så mycket gos så det är inte sant! Mina gullungar!!!

Sommarpratarna SR P1

1 kommentar:

  1. Åh, jag vet precis vad du pratar om :-/ Jag tänker såhär, att man resonerar som man gör när det händer ngt otäckt el när man hör ngn sorglig berättelse, dvs stannar upp och tänker till ...det i sig är väl ett gott tecken iaf...

    SvaraRadera